Såhär såg jag ut i torsdags när jag och Mattias såg "The Congress" på Hagabion.
Tröjan har jag precis köpt på Emmaus för har precis kommit in i en somrig period av vita magtröjor, samt älskar att den är 50% nunna och 50% superslampa.
Mattias och jag såg alltså The Congress, som hade premiär 2013 men som nu visades på bio igen som en del av ett bio-sommarprojekt här i GBG.
Tycker verkligen inte om när en förklarar och nedvärderar filmer genom att säga att de är "konstiga." En vill liksom lägga bort sitt ansvar och bortförklara att en inte riktigt förstod, och det är lätt att göra genom att beskriva en film som enbart "konstig". Men om jag kort ska prata om "The Congress" så är faktiskt konstig det första ord som kommer upp.
Den handlar om Robin Wright som i ett sista försök att boosta sin karriär går med på att scannas, så att hon inte behöver spela in filmer, utan filmbolaget kan helt enkelt applicera in henne vid behov. Den första halvtimmen är ganska lågmild, långsam och realistisk och tar upp frågor om autencitet och identitet på ett nytt sätt, och det är 30 minuter som är så fina. Men sedan slängs vi 20 år fram i tiden och den kommande timmen är en animerad, actionfylld LSD-tripp som är fascinerande den första kvarten men sedan blir energikrävande och alltid lite på gränsen till löjlig.
Under all hysteri finns ett så himla bra koncept och i de tecknade delarna finns stycken som verkligen är vackra. Och det skulle kunnat funka så bra att blanda den indie-lika inledningen med en animerad mittendel i högt tempo men hela the congress balanserar mellan mindblowing och enbart löjlig och oförstålig, och tippar alldeles för ofta över till den negatia sidan. Den skulle behövts skalas ner, och styrts upp, det skulle behövts dödats lite darlings.
Den här behöver en, tyvärr, inte se.
