I flickrummets 90-säng har mamma bäddat med Harry Potter-lakan. Jag bär upp min grå rullväska och rullar in den över trasmattor som lagts dit med det enda målet att få bort känslan av att detta blivit en lagerplats. Kartonger, högar och små lastplatser av allt det jag inte orkade ta med mig när jag backade ut från parkeringen och drog för två år sedan.
Det luktar annorlunda nu, denna knakade vita villa, det luktar som det brukade göra på landet hos farmor och farfar; somrigt och ganska bekant, mitt men ändå inte mitt. Men i trädgården finns några hallon kvar och jag går ut utan skor i gräset, tänker att snart knackar det på rutan när mamman i huset bredvid undrar när jag ska ta på mig skor. År efter år efter år. Jag lärde mig aldrig. Och när jag smyger ner för trappan med släckta lampor hittar min kropp direkt genom mörkret, vet hur jag tar glas utan att det klirrar och vilka stolar som lätt kan snubblas över. Och det känns som om sommaren har väntat på mig här, väntat med att slå ut tills att pappa ställer ner kräftorna på altanbordet. Tills att Johanna kommer från gatorna bredvid med barndomen i en hand och en tygväska med vinflaskor i andra. Och en varm volvo som luktar termoskaffe kan ta en på en kvart till små sjöar med våffelcafé eller till uteserveringen på stadsbiblioteket.
Det är så konstigt att lära känna sommaren i en annan stad. Svårt att se sommarsolen gå ner någon annanstans än över sädesfältet på Hödergatan där en stått med röda vinbär mellan fingrarna och väntat på livet i arton år. Svårt att komma ihåg att smörja in sig för en promenad på avenyn när mamma inte finns där att trycka ner solstiftet i fickan. Men nu har jag några dagar på mig, att under blå himmel i augusti få gå barfota på varm asfalt i ett Eskilstuna jag alltid längtat efter att få lämna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar